Ernsticismer

Nu börjar det mörkna rejält på eftermiddagarna och man undrar hur fasen man ska orka med att göra något mer om dagarna än att bara äta, sova och jobba. Då är det skönt att påminna sig själv om att det inte är så långt kvar till jul!
Jag har en så kallad Guilty Pleasure – alltså något som jag innerst inne tycker väldigt mycket om men som jag skäms över – som för mig hänger tätt ihop med jul och det är Ernst Kirchsteiger.

När han dök upp i rutan år 2000 med Sommartorpet tyckte jag att han var för banal i sin inredning och alldeles för gullig och tantig. Men så var han SVT:s julvärd och sakta men säkert så fann sin plats hos mig. Han lyckades med sina flummiga citat och hemmamysiga stil vinna över mig totalt. Dessutom har han otroligt fina idéer som ofta är ganska enkla att själv efterapa. Det är imponerande att han lyckats hålla sig aktuell under så många år.

Jag önskar att jag också någon gång får chansen att totalrenovera ett gammal övergivet kvarnhus och göra om det till ett magiskt och modernt boende. Nog för att vårt hus är en tillräckligt stor utmaning som det är, men jag kan inte låta bli att drömma.

Sköna hem har samlat på sig ett par av Ernsts citat: http://www.skonahem.com/inspiration/Kok-Kok/8-fantastiska-Ernst-citat-som-far-oss-att-langa-till-julen
Min absoluta favorit är: ”Nu kan jag inte vara kvar här längre. Jag börjar att få sådana här konstiga ögon. Jag ser en massa möjligheter.”

Och det är ju bara att kapitulera.

Kök gjorda för att levas i

Fram till för inte så länge sen skulle det kök vi installerade i våra hem vara som Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts roliga och träffande show – Ljust och fräscht. Vitt och svart och inga krusiduller alls. Verkligen high-tech och futuristiskt. Det var handtagslösa skåpsluckor, teppanyaki-hällar, inbyggda espressomaskiner och gud vet vad. Men det var också kök som inte alltid passade ihop med livet som en familj. En familj som spiller och kladdar, som lagar mycket mat hemma och som inte alltid har tid att plocka undan efter sig med en gång.

Därför är jag så själaglad över den nya trenden som kommer nu: kök som faktiskt är gjorda för att leva i. Bort med spegelblanka ytor som inte tål små fingeravtryck. Bort med smarta kylskåp som vet när du stiger upp om morgnarna och pressar din juice åt dig. Nu ska det vara varma färger och det ska vara mysigt, murrigt och rustikt. Rejäla köksbord som tål att användas som skärbräda. Här kan verkligen en livs levande familj trivas.

köksbord

Och varför leva i en påhittad och metallisk framtid istället för att leva i nuet med sin högljudda och stökiga familj?

Det här går så klart hand i hand med gör-det-själv-trenden. Stånkar man sin egen korv och bakar sitt eget bröd måste det kunna bli fläckigt i köket utan att hela upplevelsen av det perfekta köket går i kras. Vi går mer och mer mot de naturliga hemmavärdena. Ett kök är till för att mötas i över en god gryta som stått och puttrat hela dagen. Det är viktigare än förr att umgås i riktiga livet ansikte mot ansikte och inte via någon avståndsskapande skärm.

Jag hade redan börjat känna mig mätt på alla sociala medier som användes i utbyte mot riktigt umgänge och välkomnar den här trenden med öppna armar. Som tur är hakade vi aldrig på Ljust och Fräscht-vågen när den sköljde över Sverige. Vi valde mer neutrala färger och lösningar när vi gjorde om vårt kök. Det enda vi kan behöva göra nu är att måla om luckorna i en dovare färg. Vi är överens om att det ska vara handmålade luckor och även att penseldragen mer än gärna får synas eftersom det vittnar om att det ligger en mänsklig närvaro bakom. Jag tror på någon sorts blågröngrå nyans som väcker känslor av sekelskifte och sommarstuga.

Modet i köket går som alla andra trender i vågor, och vissa vågor passar oss bättre än andra. Jag är i alla fall väldigt glad att vi går mot en mänskligare och mer familjär känsla i våra hus hjärtan. De kök som fram tills nyss var så moderna var riktade till ensamhushåll där det egentligen inte skulle lagas så särskilt mycket mat. Det var bara en statussymbol bland många andra. Den bakåtblickande trenden är även tydlig i annan inredning – fler och fler har äldre stereoapparater med riktiga vinylspelare istället för att bara en futuristisk iPod-docka.

Kanske kommer vi att byta åsikt en vacker dag och längta efter rena vita ytor, men fram till dess kommer jag att njuta hemskt mycket av det varma välkomnande kök vi har i vårt hus.

Ska det vara så svårt att bete sig som folk?

Det är ingen nyhet att vissa sporter tar fram det sämsta i oss. Som till exempel fotboll och i vissa fall ishockey. Jag såg en träffande bild i DN för ett tag sedan som ritats efter att fans slängt frukt på Djurgårdsspelarna – för att de är ”djur” antar jag. Idioter. Hur som helst, bilden visade en apa med ett päron i handen på väg ut genom dörren och sonen i familjen undrar vart pappa är på väg. Han ska på fotboll. Och då lämnar man alla mänskliga drag därhemma och blir den inre apan istället, som inte har några hämningar och bara kan bröla och kasta mat.

Det har ju gått så långt att folk dör för att de gått på match och hållit på ”fel” lag och motståndarfans bestämt sig för att lära personen en läxa, som i Helsingborg för inte så länge sedan. Det är helt sjukt!

Och hur kan det här få fortgå? Om lagen och sporten verkligen ville få bukt med det här enormt stora problemet som speglar hur samhället förråas och förfulas så skulle man ta i med hårdhandskarna men istället säger man att det bara är vissa som beter sig såhär och vi ska väl inte förstöra för de andra? Kanske kommer lagen att få spela utan publik framöver, om inte fansen skärper sig.

Men varför är det bara vissa sporter som drabbas av det här? Varför inte tennis, cricket eller golf? Eller simning? Det blir skrattretande när man tänker på det. Så varför just fotboll och hockey? Kan storleken på sporten vara en av förklaringarna? Och varför vill ingen på riktigt försöka ta tag i det?

Jag var i New York för ett par år sen och såg en basebollmatch på Yankee Stadium i the Bronx – en rätt så ruff stadsdel. Men maken till god stämning på arenan! Det fanns inga uppdelningar av de olika lagens fans, utan alla satt som huller om buller, och inga hejaklackar med supportrar som bränner bengaliska eldar så att matchen måste avbrytas. Alla var vänner oavsett vilket lag man höll på. Det var också en riktig familjefest med många pauser där det hände roliga saker – bland annat fick barn komma ner till pitchen och testa att kasta till spelarna.

På vägen hem i tunnelbanan hörde jag hur supportrar för det förlorande laget gratulerade vinnarsupportrarna. Det skulle väl aldrig hända efter ett derby mellan till exempel AIK och Bajen? Skulle inte tro det.

Jag önskar att den traditionen kunde komma till Sverige också. Att sporten inte ska behöva ha en massa obehagliga skuggsidor. Att jag ska kunna ta med mina barn på hockey utan att behöva förklara varför killarna (det är alltid killarna) står och skriker fula ord till varandra och beter sig illa mot domare och spelarna i motståndarlaget.
Att det viktigaste borde vara att man kan få uppleva sport på nära håll och heja på sitt lag, utan att behöva oroa sig för konsekvenserna. Det är så otroligt sorgligt att det idag verkar vara en omöjlighet.