Lite mer om att sova gott

Sömn har jag skrivit en del om tidigare, och lite mer kommer det att bli. Faktiskt alldeles precis nu! Anledningen är att även om mina småttingar ännu är lite för små för att ta över kompisar för att sova över – nätt och jämt, snart kommer det nog börjas – så är det andra som brukar vilja komma och hälsa på mer ofta nu. Mor- och farföräldrar, till exempel, och då ofta för att stanna i mer än bara en dag. I julas till exempel var det överfullt här några dagar, och vi fick improvisera flera sovplatser. Visst var det jättekul, men det hade varit trevligt att kunna erbjuda mer bekväma sovplatser. Snart är det ju midsommar, och då kan vi nog komma att få en hel massa besökare igen! Eller, det vet jag ju att vi kommer att få. Men den här gången kommer vi att vara redo!

Säng & soffa i ett!
Det hela började med att vi letade efter en ny soffa. För att alla ska kunna samlas framför TV:n när släkt och/eller vänner är här så krävs det sittplatser, och köksstolar är ju inte helt bekväma att sitta på. Vi vill helt enkelt vara goda värdar. Efter att ha kollat runt lite på olika soffor så kom vi plötsligt till insikt – är det inte en bäddsoffa som vi ska ha? Jo, det var det nog, så då började vi kolla lite närmare på sådana. Och oj oj! Visst fanns det att välja mellan! Dussintals olika modeller i olika storlekar, från små behändiga saker till riktigt maffiga historier!

Miami Bäddsoffa
Bäddsoffan Miami. Visst är den häftig?

Större än vi tänkt oss…
Det hela slutade med att vi köpte en Miami, en väldigt bekväm bäddsoffa. Sittplats för fem personer (mer om småbarn ska vara med eller om man tränger sig lite och VÄLDIGT gott om sovutrymme. Plats för flera personer, faktiskt. Inte helt billigt, men med tanke på hur stor och bekväm den är så ändå ett riktigt fynd. Nu har vi både sitt– och sovplats för farmor och farfar, mormor och morfar och faktiskt lite till. Och sa vi att den är väldigt bekväm också? Det är den! 🙂

Fantastiska porträtt

Att hitta snygga tavlor har blivit enklare och enklare. Förut var man mer eller mindre hänvisad till IKEA om man ville ha något på väggen som inte kostade enorma summor, vilket förstås ledde till att alla hade IKEAs tavlor på väggarna. Även om den del av dem var (och är) riktigt snygga så var det ändå inget jag lockades av, just för att chansen att grannen hade en exakt likadan tavla var så hög. Det blev för opersonligt. Nu poppar det upp olika tavlor och posters lite överallt och man behöver inte bli ruinerad av att köpa på sig några stycken. Att utbudet har blivit större är inte bara positivt i den bemärkelsen att man slipper ha samma tavlor som grannarna, utan också för att det faktiskt är mycket lättare att hitta de där riktigt personliga motiven som betyder mer än bara en snygg tavla.

Porträtt på hemlösa

Vill man ha konst som inte bara är snygg utan som faktiskt också gör skillnad så ska man spana in porträtten på hemlösa som finns att köpa hos Frälsningsarmén. Det är den kände brittiske fotografen Lee Jeffries som har tagit bilderna och när du köper en går överskottet Frälsningsarméns arbete för hemlösa. Bilderna är verkligen fantastiskt uttrycksfulla, som en påminnelse om det hårda livet som finns där ute.

Lee Jeffries började ta bilder på hemlösa efter ett slumpartat möte med en hemlösa flicka i London för sex år sedan, och sedan dess har han vunnit en rad prestigefyllda priser för sina foton. Han har haft utställningar över hela världen och hans verk säljs för stora summor. Jeffries hoppas att hans bilder ska uppmärksamma Frälsningsarméns hedersamma arbete och samtidigt hjälpa fler hemlösa i Sverige att få en bättre tillvaro.

Nu är inte de här bilderna jättebilliga, men jag tycker definitivt att det är konst som är värd att betala för. Dels för att bilderna är tagna av en känd fotograf och förstås också för att man faktiskt gör en god gärning när man köper en. Här handlar det ju inte om att pressa priserna utan om att det ska bli ett överskott som går till att hjälpa de hemlösa. Porträtten finns i olika storlekar och det finns både färg och svartvitt. Min favorit är helt klart den svartvita bilden på Claes Thomas. Det är något med händerna i ansiktet och glasögonen på nästippen som talar till mig. Fast alla bilder är väldigt fina ska jag tillägga. Ett tips till er som vill ha vacker konst och samtidigt göra en god gärning!

Posters
En nackdel med att det finns så många snygga posters nu för tiden är att det finns alldeles för många som jag vill ha… Jag har bestämt mig för att jag ska köpa ett gäng och rama in och sätta på en tavellist men jag har verkligen svårt att bestämma mig för att vilka jag ska välja. Ett blogginlägg om det kommer när jag har bestämt mig!

Att få sova

Det finns en mycket obehaglig och väldigt välskriven novell av ryske författaren Anton Tjechov som heter Att få sova. Den handlar om en barnflicka som tar hand om ett barn som vägrar sluta skrika. Och barnflickan får absolut ingen sömn. Till sist kväver hon barnet och det blir lugnt i huset och barnflickan får äntligen sova. Frågan som läsaren lämnas med är: Hur mår hon när hon vaknar?

Det är som en becksvart version av episoden i Astrid Lindgrens Saltkråkan när Stina säljer Malins lilla dotter Skrållan till Vesterman för 25 öre. Stina gör det för att 1: göra sin kompis Pelle glad för att han slipper konkurrensen från Skrållan och 2: få råd med en gräddbulle i lanthandeln.

Den goda gärningen faller dock inte i så god jord hus varken Pelle, Tjorven eller Malin. Och gräddbullen som var så god till en början smakar till sist bittert och gör Stina illamående. Vesterman har ju anat det bakomliggande spelet och har gått tillbaka till Malin med Skrållan, men säger inget, för att lära Stina en riktig läxa.

Varför skriver jag om det här då?

Lillebror sover iallafall!
Lillebror sover iallafall!
Jo – för att min lilla dotter är så förkyld att hon inte kan sova. Hon hostar och snörvlar och hackar sig natten igenom. Och det betyder att inte jag och min man heller får sova. Vi ligger på helspänn och sover bara med ett halvt huvud. Vi turas om att ligga i gästrummet så att åtminstone en av oss är något så när utsövda när morgonen kommer. Storebror sover igenom allt hostande så honom går det ingen nöd på.

Denna sömnbrist gör oss inte precis mordiska mot vår lilla dotter – men vi är taggiga och onödigt korta i stubinen mot varandra. Det är bara att trösta sig med att det kommer att gå över förr eller senare. Vi hoppas på Förr!

Ernsticismer

Nu börjar det mörkna rejält på eftermiddagarna och man undrar hur fasen man ska orka med att göra något mer om dagarna än att bara äta, sova och jobba. Då är det skönt att påminna sig själv om att det inte är så långt kvar till jul!
Jag har en så kallad Guilty Pleasure – alltså något som jag innerst inne tycker väldigt mycket om men som jag skäms över – som för mig hänger tätt ihop med jul och det är Ernst Kirchsteiger.

När han dök upp i rutan år 2000 med Sommartorpet tyckte jag att han var för banal i sin inredning och alldeles för gullig och tantig. Men så var han SVT:s julvärd och sakta men säkert så fann sin plats hos mig. Han lyckades med sina flummiga citat och hemmamysiga stil vinna över mig totalt. Dessutom har han otroligt fina idéer som ofta är ganska enkla att själv efterapa. Det är imponerande att han lyckats hålla sig aktuell under så många år.

Jag önskar att jag också någon gång får chansen att totalrenovera ett gammal övergivet kvarnhus och göra om det till ett magiskt och modernt boende. Nog för att vårt hus är en tillräckligt stor utmaning som det är, men jag kan inte låta bli att drömma.

Sköna hem har samlat på sig ett par av Ernsts citat: http://www.skonahem.com/inspiration/Kok-Kok/8-fantastiska-Ernst-citat-som-far-oss-att-langa-till-julen
Min absoluta favorit är: ”Nu kan jag inte vara kvar här längre. Jag börjar att få sådana här konstiga ögon. Jag ser en massa möjligheter.”

Och det är ju bara att kapitulera.

Kök gjorda för att levas i

Fram till för inte så länge sen skulle det kök vi installerade i våra hem vara som Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts roliga och träffande show – Ljust och fräscht. Vitt och svart och inga krusiduller alls. Verkligen high-tech och futuristiskt. Det var handtagslösa skåpsluckor, teppanyaki-hällar, inbyggda espressomaskiner och gud vet vad. Men det var också kök som inte alltid passade ihop med livet som en familj. En familj som spiller och kladdar, som lagar mycket mat hemma och som inte alltid har tid att plocka undan efter sig med en gång.

Därför är jag så själaglad över den nya trenden som kommer nu: kök som faktiskt är gjorda för att leva i. Bort med spegelblanka ytor som inte tål små fingeravtryck. Bort med smarta kylskåp som vet när du stiger upp om morgnarna och pressar din juice åt dig. Nu ska det vara varma färger och det ska vara mysigt, murrigt och rustikt. Rejäla köksbord som tål att användas som skärbräda. Här kan verkligen en livs levande familj trivas.

köksbord

Och varför leva i en påhittad och metallisk framtid istället för att leva i nuet med sin högljudda och stökiga familj?

Det här går så klart hand i hand med gör-det-själv-trenden. Stånkar man sin egen korv och bakar sitt eget bröd måste det kunna bli fläckigt i köket utan att hela upplevelsen av det perfekta köket går i kras. Vi går mer och mer mot de naturliga hemmavärdena. Ett kök är till för att mötas i över en god gryta som stått och puttrat hela dagen. Det är viktigare än förr att umgås i riktiga livet ansikte mot ansikte och inte via någon avståndsskapande skärm.

Jag hade redan börjat känna mig mätt på alla sociala medier som användes i utbyte mot riktigt umgänge och välkomnar den här trenden med öppna armar. Som tur är hakade vi aldrig på Ljust och Fräscht-vågen när den sköljde över Sverige. Vi valde mer neutrala färger och lösningar när vi gjorde om vårt kök. Det enda vi kan behöva göra nu är att måla om luckorna i en dovare färg. Vi är överens om att det ska vara handmålade luckor och även att penseldragen mer än gärna får synas eftersom det vittnar om att det ligger en mänsklig närvaro bakom. Jag tror på någon sorts blågröngrå nyans som väcker känslor av sekelskifte och sommarstuga.

Modet i köket går som alla andra trender i vågor, och vissa vågor passar oss bättre än andra. Jag är i alla fall väldigt glad att vi går mot en mänskligare och mer familjär känsla i våra hus hjärtan. De kök som fram tills nyss var så moderna var riktade till ensamhushåll där det egentligen inte skulle lagas så särskilt mycket mat. Det var bara en statussymbol bland många andra. Den bakåtblickande trenden är även tydlig i annan inredning – fler och fler har äldre stereoapparater med riktiga vinylspelare istället för att bara en futuristisk iPod-docka.

Kanske kommer vi att byta åsikt en vacker dag och längta efter rena vita ytor, men fram till dess kommer jag att njuta hemskt mycket av det varma välkomnande kök vi har i vårt hus.

Ska det vara så svårt att bete sig som folk?

Det är ingen nyhet att vissa sporter tar fram det sämsta i oss. Som till exempel fotboll och i vissa fall ishockey. Jag såg en träffande bild i DN för ett tag sedan som ritats efter att fans slängt frukt på Djurgårdsspelarna – för att de är ”djur” antar jag. Idioter. Hur som helst, bilden visade en apa med ett päron i handen på väg ut genom dörren och sonen i familjen undrar vart pappa är på väg. Han ska på fotboll. Och då lämnar man alla mänskliga drag därhemma och blir den inre apan istället, som inte har några hämningar och bara kan bröla och kasta mat.

Det har ju gått så långt att folk dör för att de gått på match och hållit på ”fel” lag och motståndarfans bestämt sig för att lära personen en läxa, som i Helsingborg för inte så länge sedan. Det är helt sjukt!

Och hur kan det här få fortgå? Om lagen och sporten verkligen ville få bukt med det här enormt stora problemet som speglar hur samhället förråas och förfulas så skulle man ta i med hårdhandskarna men istället säger man att det bara är vissa som beter sig såhär och vi ska väl inte förstöra för de andra? Kanske kommer lagen att få spela utan publik framöver, om inte fansen skärper sig.

Men varför är det bara vissa sporter som drabbas av det här? Varför inte tennis, cricket eller golf? Eller simning? Det blir skrattretande när man tänker på det. Så varför just fotboll och hockey? Kan storleken på sporten vara en av förklaringarna? Och varför vill ingen på riktigt försöka ta tag i det?

Jag var i New York för ett par år sen och såg en basebollmatch på Yankee Stadium i the Bronx – en rätt så ruff stadsdel. Men maken till god stämning på arenan! Det fanns inga uppdelningar av de olika lagens fans, utan alla satt som huller om buller, och inga hejaklackar med supportrar som bränner bengaliska eldar så att matchen måste avbrytas. Alla var vänner oavsett vilket lag man höll på. Det var också en riktig familjefest med många pauser där det hände roliga saker – bland annat fick barn komma ner till pitchen och testa att kasta till spelarna.

På vägen hem i tunnelbanan hörde jag hur supportrar för det förlorande laget gratulerade vinnarsupportrarna. Det skulle väl aldrig hända efter ett derby mellan till exempel AIK och Bajen? Skulle inte tro det.

Jag önskar att den traditionen kunde komma till Sverige också. Att sporten inte ska behöva ha en massa obehagliga skuggsidor. Att jag ska kunna ta med mina barn på hockey utan att behöva förklara varför killarna (det är alltid killarna) står och skriker fula ord till varandra och beter sig illa mot domare och spelarna i motståndarlaget.
Att det viktigaste borde vara att man kan få uppleva sport på nära håll och heja på sitt lag, utan att behöva oroa sig för konsekvenserna. Det är så otroligt sorgligt att det idag verkar vara en omöjlighet.

Röda Armén kommer

brynäsJag är inte bara en inredningsintresserad mamma som bor i Gävle, jag är hockeyfanatiker också! Jag går på alla Brynäs matcher som jag kan, men det har blivit väldigt mycket svårare nu när vi har två barn. Det blir oftare så att jag istället ser det på tv nu för tiden. Men även om jag faktiskt ser mycket mer av det som händer på isen under en match jag sett på tv så är det något som fattas. Det ska lukta på ett speciellt sätt. Kall svett och gamla benskydd tror jag det är! Och jag vill kunna köpa mig en varmkorv i pausen.

Men man kan ju inte få allt, så jag får hålla tillgodo med hockey i rutan tills ungarna är tillräckligt stora och vill följa med till Gavlerinken och titta.

Minns ni förresten kampanjen Spola Kröken? Det stod alltid så längs rinken när jag var liten och det brukade även stå på sidan på spolmaskinerna. Jag trodde alltid att det var en uppmaning och påminnelse till föraren av spolmaskinen att inte glömma bort att spola även i hörnen på rinken. Inte förrän i vuxen ålder fattade jag att det var en kampanj för att få folk – främst män då, eftersom det var mest män i sportpubliken – att dricka mindre. Alltså spola kröken. Vi i Gävle kallade det för att dricka sprit, inte Kröka som man sa i Stockholm.

Jag såg en dokumentär på tv för inte så länge sen om det sovjetiska hockeyundret på 80-talet. Hur superfemman Larionov, Krutov, Fetisov, Makarov och Tretjak gjorde mos av allt motstånd. Och hur de drillades som en armé av sin tränare Tichonov. Han var stenhård mot dem och kunde skälla ut dem efter noter om de inte gjorde som de blev tillsagda. Ingen av spelarna gillade så klart Tichonov men det var inte mycket att göra, Sovjets ledare hade beställt det Bästa Hockeylaget genom tiderna och det var just vad man skulle ha. Några av spelarna försökte fly till USA och NHL men blev stoppade i tullen eller hemskickade med svansen mellan benen.

Det var en del av Sovjets plan – att ha det bästa hockeylaget för att visa socialismens styrka. Laget var verkligen representanter för sitt hemland! Och de hette till och med den Röda Armén. Det här utspelade sig mitt under Kalla Kriget och sport var oerhört politiskt och viktigt för både USA och Sovjetunionen. Det var Kommunism mot Kapitalism och inte bara ishockey som tävlade på isen.

Superfemman splittrades till sist. Några fick till sist komma iväg och spela i NHL och utveckla hockeyspelet där, andra åkte hem till Sovjet igen. ”Slava” Fetisov var faktiskt Idrottsminister i Ryssland under ett par år. Men en period under 80-talet så var den Röda Armén helt oslagbar på isen.

Werner & Werner

Alla som läser det här inlägget kanske inte fattar riktigt varför det har den rubriken. Om man är född före 1985 och bodde i ett hushåll som hade en tv så har man kanske en aning. Jag refererar så klart till kockarna Werner & Werner som var med i det svenska underhållningsprogrammet Nöjesmassakern. Det var Sven Melander och Åke Cato som spelade de mer eller mindre inkompetenta tyska eller österrikiska kockarna som alltid avslutade sina matlagningsprogram med upplysningen att: Det går lika bra med selleri!

Och varför döper jag då mitt inlägg till det? Jo för att det ger en bra bild av hur arbetet går till här hemma hos oss i vårt nya hus när vi renoverar och håller på. Vi samarbetar bra, har roligt ihop men det blir inte alltid som vi tänkt oss. Men oftast blir det bra, utan att vi behöver använda selleri.

Vi har hållit på med att fixa till vårt hus utanför Gävle nu i snart två års tid. Ja inte heltid direkt utan det får bli när allt annat är gjort på kvällar och helger. Men det gör oss ingenting att det tar tid, vi har bara roligt under tiden och det är så härligt att se allt växa fram. Och att dessutom veta att det är vi själva som har gjort det är nästan ännu bättre!

Vi har hittills gjort klart köket – det var där vi började – hallen och matsalen. Alltså bara rum på nedervåningen än så länge. Vi lade upp det så att vi fortfarande kunde bo kvar i huset medan vi renoverade. Och dessutom var inte sovrummen där uppe i lika dåligt skick som rummen där nere. Men jag har en storslagen för det lilla sovrummet – vi ska bygga en vindskupa så att rummet blir ljusare och öppnare när snedtaket delvis byggs bort.

Köket är nog ändå det jag är mest nöjd med, bänkskivor av härlig grön marmor och blekt gröna skåpsluckor. Till det 50-talsbeslag och en fläktkåpa i svartlackad plåt. Plus en rejäl familje-köksö där barnen kan sitta och titta på när vi lagar mat. Som gjort för middagsmys!